Abessinier är lekfulla och vill upptäcka vad som finns ute i världen. De anses vara läraktiga, speciellt om de själv har nytta av det. Att kunna öppna dörrar, vilket min Selam gör i ett nafs, hör till de enklaste saker i världen. Hon hänger sig elegant på handtaget och vips är hon ute i det fria. Det är lätt att lära abessinier att komma på kommandorop eller visselsignaler. Abessinier är dessutom mycket matglada. Med glupsk aptit äter de det mesta som bjuds. Om man inte ser upp roffar Selam och Nansi åt sig mat som ligger framme för upptining. Så därför får alltid mat tina i ett stängt skåp.Om det är räkor som tinas har man ett verkligt sjå. Däremot vet Selam och Nansi mycket väl att man inte får tigga vid matbordet vilket de endast gör om det är skaldjur på gång. Vid sådana tillfällen är det bäst att se till att hon är instängd i ett annat rum med låst dörr.
				Nyfiken Tooticki
	Abessinier är mycket pigga och aktiva. De är också nyfikna och vill alltid vara med när det händer något i familjen. De följer gärna med husse eller matte för att se vad som kan vara på gång oavsett om det är utom- eller inomhus. Jag kan oftast räkna med att jag har sällskap om jag arbetar vid datorn eller ute i grönsakslandet. Så om du köper en abessinier har du eller de andra familjemedlemmarna alltid sällskap. Men de är också bra på att aktivera sig själva och har en utpräglad jaktinstinkt. Selam älskar att jaga, allt från pingpongbollar inomhus till fjärilar och andra smådjur utomhus. När hon hade kattungar en sommar kom hon indragandes med mängder av sorkar, ödlor och kopparormar till ungarna och mig. Nansi har däremot inte lika utpräglad jaktinstinkt. Första sommaren nöjde hon sig med flugorna på vinden. Så även inom rasen varierar jaktlusten. Men av mina erfarenheter av abessinier, så vill jag hävda att Selam är mest rastypisk i detta fall. Det allra bästa med abessinier är nog att de är så sällskapliga. När jag läser tidningen har jag nästan alltid en abessinier i knät. Gärna buffandes mot min kind eller näsa. För inte att tala om de gånger jag arbetar vid datorn, även då kan de komma och buffa sig till lite kel och omvårdnad. För mig blir det som en behövlig paus i arbetet, vilket man faktiskt måste unna sig, om inte ens krafter ska sina ut i förtid.